GOTY 2009: Plats 2

Artikel / Multi / 5 Februari 2010

Det blir en italienare som tar hem andraplatsen på listan över redaktionens favoriter år 2009. Men det är inte Mario. Nej, i renässansens Italien står istället Ezio och håller silvermedaljen högt.

Tidigare placeringar på listan:
25/1 - Hedervärda omnämnanden
26/1 - Plats 10
27/1 - Plats 09
28/1 – Plats 08
29/1 – Plats 07
1/2 – Plats 06
2/2 – Plats 05
3/2 – Plats 04
4/2 – Plats 03

02. Assassin's Creed 2

Från tempelriddare i det heliga landet till fjäderprydda vakter i renässansens vagga. Från araben Altair till italienaren Ezio. Från ett bra spel utan innehåll till ett fruktansvärt bra spel sprängfullt av innehåll. Ubisoft lärde sig sin läxa och gav oss vad som antagligen är den bästa uppföljaren någonsin. Till stor del en bedrift som lyckats tack vare Ubisofts förmåga att lyssna på, och ta till sig, all den kritik som höll på att blåsa omkull föregångaren. De har skickligt utnyttjat de förväntningar som tyngt dem under utvecklingen och låtit tyngden från de förväntningarna hamna i spelet snarare än hämma utvecklingen av det. Resultatet är en uppföljare som slår föregångaren på samtliga fingrar och dessutom har den goda smaken att ge handen ett par unika ringar. Genom att mobilisera många av de mest framgångsrika inslagen från spel med egna idéer är resultatet ett sällsynt välsvarvat spel fylld med lika delar handling, äventyr, action och pussel. De sistnämnda visar sig i alldeles fantastiska Assassins Tombs, ett nytt inslag som nästan förtjänar GOTY på egna meriter. Enorma och väldesignade gravar fyllda med hemligheter, gåtor, plattformshoppande och utmaningar för tanken till de klassiska grottorna i Zelda, men lyckas vara både allvarligare, mörkare och mindre malplacerat.

Trots att spelet erbjöd så mycket mer än föregångarens våldsamt upprepande ”spring-mörda-spring”-spelstil låg fokus fortfarande på att vara lönnmördare. Ezio representerade en bra mycket roligare och mer flexibel lönnmördare än sin föregångare Altair. Han var smidigare, bemästrade fler färdigheter och passade in i spelvärlden på ett sätt som Altair aldrig gjorde. Ubisoft hade dessutom den goda smaken att ge Ezio en mer nyanserad personlighet och bakgrundshistoria. Det här visade sig i alla de människor Ezio möter och talar med och hans reaktioner på handlingen - men framförallt är villan Monteriggioni det som definierar gapet mellan Ezio och Altair. En lysande hubb som på många vis fungerade som ett spel i sig självt - snarare än att bara ha varit en vägvisare till spelets olika delar. Monteriggioni gav Ezio och spelaren en så viktig plats att skruva ner allvaret på och bara ta det lugnt med några av de sysslor som fanns. Samtidigt gav det en känsla av samexistens med spelets övriga delar och erbjöd en unik möjlighet att känna sig hemma i spelvärlden.

En punkt på vilken föregångaren fick se sig massivt besegrad, är spelvärlden i sig. Assassins Creed 2 bjöd på några av de mest bedårande städerna och världarna som setts. Fullt levande, blomstrande städer återskapade med en sådan precision och känsla för detaljer att spelaren ibland kunde ha problem att plocka upp sin egen haka. Satt du dessutom hundra meter upp i luften på en enorm katedral när du av ren häpnad tappade den kunde du se den förlorad till gravitationen eller kvicka ficktjuvar.

Assassins Creed 2 var en tidsresa. En tidsresa som tog oss till ett äventyrligt och närmast överdrivet övertygande Italien.

Den italienska lönnmördaren må ha misslyckats dräpa Batman år 2009 och erövra GOTY-tronen - men en blodig och mycket jämn kamp bjöd Ezio på.