Bioshock 2

Första intryck / Multi / 9 Februari 2010

Spelåret 2010 fortsätter med ytterligare en enormt efterlängtad del två. Efter Biowares äventyr i rymden är det dags att dyka ner till undervattensstaden Rapture igen. Här är våra första intryck.

Ibland kommer de där spelen som gör att man stannar uppe hela nätterna. Ocarina of Time var ett sådant, Resident Evil 4 ett annat och den där gången för mer än två år sedan när jag hamnade i Rapture kunde jag bocka av ytterligare ett. Åsikterna om spelmekanik och spelets storhet gick – som alltid – isär, men spelvärlden var nästan helt överens om en sak: Rapture var en av de mest fascinerande, läskigaste, mystiska och coolaste spelvärldarna vi någonsin tagit del av. Äventyrskänslan var enorm; klädd i ett ganska ordinärt FPS med en drivande story. Vi kämpade vi mot Splicers, hackade maskiner och mötte en Big Daddy – för allra första gången.

I Bioshock 2 är det just i rollen som en Big Daddy vi upplever äventyret. Men förutom att det sitter en borr på högerarmen är det mesta bekant. Jag ser vattenskadade korridorer och blinkande neonljus, och utanför panoramafönstren ser jag fiskar framför siluetterna av enorma skyskrapor. Andrew Ryans dröm är om möjligt än mer avlägsen än senast.

Den här gången söker spelaren efter en Little Sister vid namn Elinor och jagar en kvinna vid namn Sofia Lamb. Jag är bara ett par timmar in i äventyret och har därför inte hunnit ta del av berättelsen i någon större utsträckning, och eftersom spänningen och mystiken är en stor del av spelet kommer jag heller inte gå in på den.

Bioshock 2 känns hittills som förlängningen av del ett, som att man öppnade en ny dörr där det förra spelet slutade och fortsatte historien. Här finns hisnande vyer, siluetter som rusar iväg när du närmar dig och fascinerande historier om en numera ganska bekant värld att ta del av. För mig som älskade del ett är det svårt att inte vara ganska nöjd. Jag överraskas inte, men jag får mer av det jag en gång hyllade och älskade.

En del spelföretag skakar om sina spelserier i grunden, en del finputsar och gör det större och snyggare – än vet jag inte riktigt var Bioshock 2 vill landa. Den ödesmättade stråkmusiken är fantastiskt stämningsfull, striderna är snabba och smidiga och nyfikenheten driver mig vidare, men det känns samtidigt inte som att spelet kommer att kasta fram något nytt eller överraska mig rejält. Därför tonar jag ner mina ganska högt ställda förväntningar, väntar tills ljuset utanför har försvunnit och bestämmer mig för att stanna uppe en hel natt i Rapture för att se ifall även del två kan ge mig den där känslan igen.