Green Day: Rock Band

Första intryck / Multi / 7 Juni 2010

Förra hösten fick legendariska The Beatles ett eget Rock Band-spel och nu får inte fullt så legendariska Green Day också en skiva. Ger den samma kraftfulla avtryck eller är det endast för fansen?

Det vanligaste man får höra när ett bandspecifikt Rock Band- eller Guitar Hero-spel utannonseras är klagomål. Varenda självutnämnd, elitistisk musikkännare kommer fram och skall kritisera valet av band och flika in med vem som verkligen "förtjänar" att få ett eget spel.

Jag är sjukt trött på ovanstående resonemang. Musik är och förblir ruskigt subjektivt; det finns inget rätt eller fel! Detta är också skälet att detta är det enda ni kommer att få läsa om Green Day: Rock Band på GAMEcore.se. Vi kan helt enkelt inte betygsätta ett spel som är helt beroende av vad spelaren tycker om ett specifikt bands musik. Man antingen hatar eller älskar det, helt enkelt.

När The Beatles: Rock Band kom var det en stor affär. Dels för att det rörde sig om The Beatles och dels för att väldigt mycket kändes byggt från grunden. Arenor och drömlandskap fanns det många av och menyn var härligt designad i enlighet med bandets olika framtoningar genom åren.

I Green Day: Rock Band får jag tyvärr inte alls samma känsla. Det känns som att man spelar Rock Band men med aningen skräddarsydda miljöer. Produkten osar helt enkelt inte av samma höga produktionsvärden. Dessutom har Green Day gått med på att spelaren ska kunna importera all musik till hårddisken och sen spela den via Rock Band, Rock Band 2 samt den kommande trean. Detta är knappast ett klagomål, som ni säkert förstår, men det förstärker känslan av och min kritik mot hur spelet inte känns lika eget som motsvarigheten för The Beatles. Green Day: Rock Band känns snarare som en glorifierad musiksamling.

Något jag alltid tyckt om med Harmonix syn på bandexklusiva spel är hur de är mer kompromisslösa än Neversoft. Det finns inget bandfokuserat Guitar Hero som vågar löpa linan ut och bara innehålla musik från bandet som pryder omslaget. Jag bryr mig inte om att Aerosmith och Metallica har egna favoritband eller inspirationskällor med i sina spel, i min värld känns det fel eftersom spelen riktar sig till en specifik målgrupp: de som älskar bandet i fråga. Allt annat blir kuriosa eller i värsta fall irritationsmoment och transportsträckor mellan det man verkligen vill spela, så Harmonix gör enligt min mening helt rätt. Har man betalat för ett Green Day-spel så skall man få ett Green Day-spel.

Med andra ord levererar Harmonix och bandet med råge när det gäller i att leverera till Green Day-fansen. Jag är nästan förvånad över hur bra urvalet är. Utvecklarna visste att det vore oförlåtligt att hoppa över genombrottsalbumet Dookie, så istället för att chansa klämde de in hela albumet. Samtidigt får de yngre fansen också sitt lystmäte med nästan kompletta låtlistor från både American Idiot och nyutgivna 21st Century Breakdown.

De skivor som fått stryka på foten är Nimrod, Insomniac och Warning. Dock representeras de mest kända låtarna från dessa album i spelet vilket gör låturvalet svårt att kritisera. 46 låtar kan låta lite men det omfattar väldigt mycket av det bra som Green Day gjort genom åren. Inte ens old school-fansen borde kunna klaga och det säger jag med rätt starkt övertygelse då jag själv tillhör dessa.

I övrigt är allt sig likt (jag utgår från att ni redan vet hur Rock Band fungerar). Man har hämtat med sig systemet med tre mickar och harmonier från The Beatles: Rock Band och även om Green Days musik inte använder harmonier särskilt ofta skapar utformningen en möjlighet att låta fler personer vara en del av upplevelsen samtidigt. Upplägget är helt enkelt sjukt grupp- och festvänligt; om det inte vore för denna finess hade t.ex. inte jag och min bror kunnat spela ihop som vi gjorde. Han kunde nämligen inte låta bli att sjunga med när han spelade gitarr så till slut byggde vi ett mickstativ av ett rör, en stol, några spelfodral, en fjärrkontroll och massor med tejp. Resultatet blev att min bror kunde känna sig som självaste Billie Joe Armstrong där han både spelade gitarr och sjöng med i de många låtarna som han och jag tillsammans lyssnat på och skrålat till i tonåren. Det blev lite av en resa bak i tiden.

Var vår upplevelse beroende av vår erfarenhet, minnen och kärlek till bandet? Absolut, men det är precis så det skall vara när det kommer till bandfokuserade musikspel. De är produkter gjorda för fansen och för en gångs skull känner jag mig som en del av den tilltänkta målgruppen. Skivan är en omfattande samling av nytt och gammalt, så hyser du någon kärlek för bandet samt Rock Band-konceptet anser jag att du borde ge den här skivan en chans att charma dig. Det är det bästa man som 90-talspunkrockare kan be om ända tills någon får ändan ur vagnen och till slut ger oss det vi verkligen vill ha: The Offspring: Rock Band. Detta är jag och min bror rörande överens om – låt det ske!

Låtlistan

Dookie (1994)

"Burnout"

"Having a Blast"

"Chump"

"Longview"

"Welcome to Paradise"

"Pulling Teeth"

"Basket Case"

"She"

"Sassafrass Roots"

"When I Come Around"

"Coming Clean"

"Emenius Sleepus"

"In the End"

"F.O.D."

Insomniac (1995)

"Brain Stew"

"Jaded"

"Geek Stink Breath"

Nimrod (1997)

"Hitchin' a Ride"

"Good Riddance (Time of Your Life)"

"Nice Guys Finish Last"

Warning (2000)

"Minority"

"Warning"

American Idiot (2004)

"American Idiot"

"Jesus of Suburbia"

"Holiday"

"Boulevard of Broken Dreams"

"Are We the Waiting"

"St. Jimmy"

"Give Me Novacaine"

"She's a Rebel"

"Extraordinary Girl"

"Letterbomb"

"Wake Me Up When September Ends"

"Homecoming"

"Whatsername"

21st Century Breakdown (2009)

"Song of the Century"

"21st Century Breakdown"

"Before the Lobotomy"

"Last Night on Earth"

"Peacemaker"

"Murder City"

"¿Viva La Gloria? (Little Girl)"

"Restless Heart Syndrome"

"Horseshoes and Handgrenades"

"The Static Age"

"American Eulogy"

"See the Light"

Nedladdningsbara låtar

"21 Guns"

"Know Your Enemy"

"East Jesus Nowhere"

"Last of the American Girls"

"¡Viva La Gloria!"

"Christian's Inferno"