Kungliga kungariken: plats 8

Analys / NES / 7 November 2009

Samuel sparkar igång sin nya bloggserie där han går på djupet med världarna från Super Mario Bros. 3 för att kora den allra bästa. I dag presenterar han sin storvuxna jumbo.

Jag räknar ner inför Marios nästa äventyr med att rangorda världarna från en riktig Mario-klassiker och ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna: Super Mario Bros. 3.

Varannan dag fram till releasen av New Super Mario Bros. Wii publicerar jag en placering på listan. De principer jag följt i min bedömning och mina tankar omkring världarnas roll i allmänhet hittar ni här:

OM LISTAN

Plats: 8 | Värld: 4 |Namn:

Giant Land

Platsen som sämsta minst fantastiska värld i Super Mario Bros. 3 måste gå till något av kungarikena, och jag väljer Giant Land. Eller Storvärlden, som jag benämnde den som icke-engelskkunnig femåring.

Giant Land är på många sätt en grymt häftig och säregen värld. Framförallt musiken är märkligt tilldragande och extremt trallvänlig, och melodin – som i orkestrerad form hade kunnat drivas av syntar och säckpipor – harmonierar väldigt väl med den estetiska presentationen av världen som framförallt går i blå och lila toner. På kartan dansar jättelika eldblommor i takt och det starka, färgrika intryck som världen ger förstärks av att de röda svamphusen här introduceras för första gången.

Världskartans tema plockas dock inte på något tydligt sätt upp i banorna, vilket är ett stort minus. Den som för första gången spelar Super Mario Bros. 3 har ingen aning om vad som väntar i bana 1 efter att endast ha sett kartan. Att den kopplingen saknas gör Giant Land unikt, men inte på ett positivt sätt. Hade inte också kartan kunnat pyntas med lite överdimensionerat ögongodis?

Överdimensionerat värre blir det i alla fall när man väl sätter igång och spelar. Fienderna verkar ha kommit över Marios svampförråd, proppat i sig alltihop och som ett resultat har de vuxit sig fyra gånger större. Även själva omgivningarna har vuxit med gigantiska frågeteckenblock och rör breda nog att suga ner ett par tre spelare samtidigt om så skulle krävas.

Idén om en jättevärld gillar jag skarpt och det hela är väl utfört, men Giant Land saknar något. Vad jag framförallt efterfrågar är en tydlig övergripande karaktär hos banorna; utöver att allt förstorats hittar jag inget genomgående som får banorna i denna fjärde värld att stå ut. Några av dem gömmer trevliga finesser men det blir inte mer än så. Banorna är också ganska få och efter den långa tredje världen (Water Land) känns Giant Land därför som lite av en antiklimax precis när spelaren börjat tro att Nintendo tänkte stegra storleken på världarna genom hela spelet.

Skeppet gör heller ingenting för att lyfta Giant Land. Det introducerar ett häftigt koncept med eldkastare som spelaren måste observera noggrant under tidspress för att ta sig vidare, men senare skepp gör samma grej mycket bättre så första mötet med upplägget slutar med en axelryckning.

Nej, Giant Land är egentligen, bortsett från den sköna musiken, en liten parentes – om nu några sådana värda namnet existerar i Super Mario Bros. 3. Detta gör världen till jumbo på min lista. En jumbo som bär titeln med stolthet, är jag säker på.

På måndag - plats 7.