Darksiders

Recension / Playstation 3 / 27 Januari 2010

Darksiders kan mycket väl vara det spel i historien som mest uppenbart lånar av andra. Skit i det, säger Samuel, om slutresultatet är ett såhär underhållande spel.

Att spelutvecklare stjäl rakt av från andra spelutvecklare är inget ovanligt. Varje utvecklare med lite självdistans vet när någon konkurrent gjort något bättre och när det är dags att lägga kalkyleringspappret över och börja skissa av, förhoppningsvis med justeringar till det bättre här och där vilket i sin tur sätter eld i baken på dem som blir kopierade. Under de senaste åren har vi sett bl.a. Gears of War, Modern Warfare och Wii Fit hamna på listan över spel som skapat stora svallvågor med otaliga efterföljare som försökt göra samma sak – fast bättre.

Vet ni varför The Legend of Zelda aldrig hamnat på listan? För att det på ren svenska är jävligt svårt att kopiera Zelda. Vi kan gnälla på Zelda-spelen och peka på vad de kan göra bättre, peka på alla delar i dem som är föråldrade, men vi kan aldrig förneka att de är otroligt komplext sammanvävda äventyr. Det tenderar ibland att passera osagt, som att varje Svensson skulle kunna snickra ihop ett djupt, komplext tempel utan minsta lilla logiska lucka eller fläck.

Exakt hur svårt det är att kopiera Nintendos eviga äventyrsserie inser man ungefär halvvägs in i Darksiders. Dels för att spelet aldrig kommer upp i Zelda-seriens svindlande höjder, men också dels för att det ändå kommer så pass nära att man funderar över varför ingen åtminstone försökt innan.

Darksiders sätter spelaren i rollen som War, en av apokalypsens fyra ryttare. De fyra ryttarna ska enligt den uråldriga lagen endast kallas till jorden när domedagen står för dörren och det slutgiltiga kriget mellan himlen och helvetet kan börja, så när War på kommando utan sina tre kollegor landar i en stad under attack från demoner anar han att något inte står rätt till. Han har blivit lurad att bryta mot lagen och tvingas ut på en resa för att reda ut vem som ligger bakom den falska apokalypsen.

Spelets första timme bär inga Zelda-drag alls; istället är det God of War som är den stora inspirationskällan för inledningen. Utvecklarna Vigil Games sätter omedelbart spelaren mitt i stridens hetta, med stora fiender att slakta mot lika stora kulisser. Tyvärr är det en offensiv som slutar i en axelryckning; Darksiders har sämsta sidan fram. Tekniskt är det inte jättekompetent – det hackar till nu och då och många texturer känns ganska dammiga – berättelsen är svår att följa till en början och stridssystemet är en bra men sämre kopia av God of Wars oerhört tillfredsställande slaktaction. Framförallt är det uppgraderandet i Darksiders som blir poänglöst när jag knappt märker att jag investerat hårt förvärvade själar i nya attacker och mäktigare vapen.

När akt ett passerat är jorden ödelagd och demonerna har tagit kontroll över vår planet. War vandrar genom en fallen storstad, som agerar bakgrund åt resten av äventyret. Trots att spelet inte utmärker sig tekniskt slog det mig ungefär där att det är oerhört tilltalande estetiskt; Vigil har lånat Blizzards målargrejer (War är Arthas minus hjälm, googla det om ni inte tror mig) och ritat upp en dyster men ändå färgrik värld. Samtliga varelser och personer i den känns grova, rejäla, och har alla tydliga karakteristiska drag. Allt är egentligen hiskeligt motbjudande, men den livliga stilen gör Darksiders till den överlägset mest inbjudande versionen av världen efter apokalypsen någonsin. Mycket går i grått, svart och brunt, men War reser också till områden som översvämmats, vuxit sig vilda eller tagits i besittning av jättespindlar – Darksiders är varierat rakt igenom utan att det känns konstruerat.

När War börjar sin resa runt världen i jakt på fyra särskilda föremål, då hopar sig molnen och likheterna med Zelda börjar hagla. I slutet på vart och ett av de fyra huvudområdena väntar nämligen ett grottkomplex som så ogenerat kopierar Zelda-seriens tempelupplägg att det blir komiskt. War löser några pussel, deltar i mindre strider, hittar ett föremål (en bumerang i första templet) vid en strid mot en miniboss, drar stenblock, tänder facklor, använder bombblommor och hittar till sist templets slutboss. Vilket föremål som måste användas för att döda vidundret och hur många träffar det tål behöver jag nog knappast berätta. Jag skulle kunna fortsätta – Darksiders innehåller flera enskilda moment som skriker Zelda – men poängen har antagligen gått fram.

Kopierandet är som ni ser omfattande och uppenbart, men som jag inledde med att säga når Darksiders trots det nära förhållandet till förlagan aldrig Zelda-höjder. Detta främst p.g.a. att vissa pusselinslag utnyttjas ett par gånger för mycket; femte gången jag tar fram ett föremål för att pussla och upptäcker att pusslet är lättare än de fyra föregående, vad är då poängen? Ändå måste pusslet lösas och ibland tar det onödigt lång tid trots att jag vet lösningen redan från början – det ska bara göras. Darksiders har också ett par andra störningsmoment (betong i stövlarna när War ska hoppa leder till många onödiga fall), störningsmoment som i ett Zelda-spel alltid slipas ner till icke-existens.

Icke desto mindre är det riktigt imponerande hur väl Vigil lyckades redan på första försöket; för det allra mesta är templen majestätiska och invecklade, pusslen roliga och bossarna pampiga. De har sedan med himmel vs. helvete-temat lagt en egen prägel på konceptet och det hela håller mig fastklistrad från första sekund till sista. Dessutom blir spelet bara bättre och bättre, vilket är få titlar förunnat i dag. Efter den sega starten pekar kurvan i stort sett rakt uppåt (sista templet är kanske lite för långt) mot den storslagna finalen, som faktiskt är spelets klimax och inte någon löjlig ursäkt för att idéerna tog slut. (Jag kan dock inte riktigt bestämma mig för vilken Ganondorf-strid slutbossen påminner mig om mest, just nu känner jag Twilight Princess.)

Det är också under de sista timmarna som berättelsen och rollfigurerna verkligen får skina. Mycket av detta är vilande under stora delar av spelet, men när Vigil väl lägger gasen i botten och svänger in mot handlingens upplopp, ja då är jag fångad även utav berättelsen.

Många tack för det ska gå till röstskådespeleriet, som faktiskt är riktigt bra trots att det är änglar, demoner och diverse andra varelser som ska gestaltas; det hade lätt kunnat bli löjligt. Ytterst få gånger blir det för pretentiöst, det stannar vid att vara så där episkt som den slutgiltiga striden mellan himmel och helvete borde vara. Allra bäst är Mark Hamill i rollen som Wars följeslagare The Watcher. The Watcher är en guide, Vigils svar på Links feer, med skillnaden att The Watcher är en motbjudande, lismande typ som hela tiden verkar smida egna planer vid sidan om det uppdrag han ska se till att War genomför.

Nej, vet ni vad. Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att Darksiders är en perfekt öppning på spelåret 2010 för mig. Det är inte på något sätt framåtsträvande, originalitetsmätaren ger inga utslag alls – om vi inte ger det poäng för valet av källmaterial att kopiera – och det har sin beskärda del problem, men helheten är ändå ett otroligt skönt äventyr där de allra viktigaste delarna också är de bästa. Det är ett ”speligt” spel utan några förhoppningar om att revolutionera spelmediet. Vigil Games gillar Zelda, God of War, World of Warcraft och en rad andra spel (sista templet är så mycket rip-off att jag skrattade när jag hittade föremålet), så de gjorde ett spel för alla andra som också gillar de spelen och de gjorde det fantastiskt bra; har jag såhär roligt skiter jag i att de kopierat saker. När dammet lagt sig och det mycket tillfredsställande slutet ägt rum – med en snygg vändning två sekunder innan sluttexterna börjar rulla – står brädet dessutom uppställt för minst ett parti apokalyps-Zelda till.

Jag längtar redan.