Dead Space Extraction

Recension / Wii / 8 December 2009

Efter Dead Space valde Visceral Games att berätta en ursprungshistoria kring den kaos som uppstod och lade basen för föregångaren. Fast denna gång på en ny plattform, med ett nytt spelsätt samt nya karaktärer och infallsvinklar.

I dess mest nakna tillstånd är Dead Space Extraction ett klassiskt pang pang-spel som går längs en utstakad bana. Resan är fördefinierad och spelet är i allra högsta grad en ”guidad upplevelse,” som Visceral Games själva beskriver det. Skillnaden mellan detta och t.ex. Time Crisis eller House of the Dead är att Dead Space Extraction går steget längre för att ge alla händelser, rollfigurer och spelmekaniska element en logisk anledning till att existera i världen de huserar i. Medan de två tidigare exemplen har anor i arkadkulturen tar Visceral Games skapelse avstånd ifrån densamma; även om det finns en rekordtavla i bakgrunden så är den högst sekundär i förhållande till den intressanta och delvis spännande berättelse som utvecklarna låter oss ta del av.

Till spelets försvar skall det dock tilläggas att det här bjuds på betydligt fler valmöjligheter än att bara skjuta, ladda om och då och då plocka upp power-ups. Dead Space Extraction har använt Wii-kontrollen efter bästa förmåga, på gott och ont, men oavsett vad man tycker om detta går det inte att neka till att elementen bidrar till en djupare spelmekanik. Det finns lysrör som ska skakas igång, man gör desperata rallarsvingar för att slå bort fiender som kommer långt innanför ens s.k. personliga zon och man slår över till alternativ eldgivning genom att helt sonika vrida kontrollen 90 grader. Väldigt enkelt, väldigt intuitivt.

Nunchuk-delen av kontrollen agerar främst verktyg för att ladda om och utföra tajmade omladdningar à la Gears of War, men används även för att navigera gränssnittet för spelarens vapenmeny. Inte helt överraskande är det hela väldigt enkelt uppbyggt.

Enkelt uppbyggd är däremot inte berättelsen kring Gabriel Weller, Nathan McNeil, Lexine Murdoch och Warren Eckhardt, Dead Space Extractions fyra väldigt olika huvudpersoner som försöker överleva och fly från Aegis VII, där Necromorphs-hotet har sitt ursprung. Hela äventyret äger nämligen rum bara några få timmar innan Isaac Clark påbörjar sin skräckfärd på USG Ishimura, vilken porträtterades i det första spelet.

Faktum är dock att det inte är Dead Space Extractions historia i sig som fängslar, utan snarare hur den förmedlas. Spelet använder en högst intressant berättarteknik som kastar spelaren fram och tillbaka mellan en rad olika perspektiv. Detta stilgrepp gör att upplevelsen känns väldigt fräsch och påtaglig, något som känns oerhört viktigt i den här typen av spel. Små detaljer, som hur kameran skakar mer än vad som känns hälsosamt och att man tydligt hör sina hjärtslag, trappar upp denna Cloverfield in Space-upplevelse.

Det starkaste kortet är dock alla personligheter spelaren är omgiven av. Färden genom Aegis VII är en väldigt annorlunda sådan i jämförelse med Isaac Clarkes äventyr just eftersom att man nästan hela tiden är omgiven av pratsamma och nervösa människor, människor som alla reagerar på olika sätt i olika situationer. Det är väldigt speciellt att se dem peka i förskräckelse eller nästan snubbla sig fram genom terrängen när de är jagade. Det skapar en viss känsla av utsatthet och Dead Space Extraction mår inget annat än bra av det. Det gör även att man bygger starkare band till rollfigurerna, så när saker händer bryr man sig faktiskt om vad som händer dem. Ur det perspektivet kan Dead Space Extration mycket väl vara en av de mest involverade och uppslukande berättelserna ett spel bjudit på i år, hur märkligt det än kan tyckas vara.

Upplägget har dock en nackdel i att det mesta spelaren gör i spelet känns som en transportsträcka till nästa spännande s.k. set piece. För skall jag vara helt ärlig är inte skjutandet i spelet särskilt inspirerat och vid sidan av spelets röda tråd känns det nästan absurt simpelt och opassande. Faktum är att allt som inte är en regisserad händelse riskerar att slita dig ur upplevelsen. Jag irriterar mig t.ex. oerhört mycket på hur man måste använda sin traktor beam för att plocka upp föremål. Det är förvisso inget fel i denna mekanik i sig men jag önskar den kunde slås av när personerna pratar så att man kunde koncentrera sig istället för att frenetiskt leta efter power-ups i lådor och dylikt. När man spelar två samtidigt blir det dessutom ett sådant himla väsen med den där strålen att det ibland är omöjligt att lyssna på konversationen.

När vi ändå är inne på co-op måste det även påpekas att även om spelet i sig blir roligare när man har en vän med sig så ser man här en tydlig miss i designen. Jag vet inte om jag vill skylla på konsolens kapacitet och brist på HD-grafik men spelets hårkors är galet stora och skymmer sikten rejält under spelets gång. När man plötsligt har två stora hårkors på skärmen som vilt viftar omkring är det ytterst svårt att hänga med i vad som sker – något så enkelt som att rakt av förminska hårkorsens storlek hade avhjälpt detta problem. Men, bortser vi från denna fadäs finns det inget att klaga på vad gäller spelets visuella eller ljudmässiga presentation; faktum är att det faktiskt ser ruskigt bra ut.

När jag spelar Dead Space Extraction ser jag så mycket potential i hur Visceral Games kan bygga upp stämning utan att avlossa ett enda skott. Karaktärspoträtten är starka och det är svårt att inte ryckas med i handlingen eller se uppgivet på Lexines ledsna anlete. Även skräcken och nerven finns där och det finns några stunder i spelet då man faktiskt tar sig för munnen och ser förtvivlat på vad som sker på skärmen.

Innerst inne vet jag att Dead Space-varumärket kommer vandra mer och mer i actionriktningen snarare än mot den psykologiska påfrestning de utsätter mig för i denna guidade Wii-färd. Det gör mig lite ledsen, för vem kunde någonsin ana att Dead Space riktiga styrka vare sig låg i action, vapen eller våld? Dead Space Extraction är inte en berättelse om monster i rymden som sprider ond bråd död, utan istället något så enkelt som en berättelse om människor som hamnat i en omöjlig situation och som gör sitt bästa av vad de har. Det är en berättelse vi hört många gånger tidigare men Visceral Games har gjort ett lysande jobb med att förmedla sin tolkning av den – för det förtjänar de min respekt.